Högläsning

När jag gick i typ tredje klass så hade vi en julteater av något slag.
De sedervanliga pepparkaksgubbar och Lucia tåg med sång ingick.
Jag fick en replik som jag var mycket stolt över.
När vi kom in i skolmatsalen där föräldrarna satt och väntade så på oss med spänning, så var de dax för min replik.
Jag skulle ta några steg fram så att alla kunde se mig.
De fanns ingen nervositet i mig.
Repliken innehöll inte mer än 11 enkla ord.
"Tyst, vad är det jag hör, kan det vara en kör."
Sen skulle kören börja sjunga.
Nu var det min tur.
Tog några steg fram så alla kunde se mig och sa min replik.
I samma stund som jag blev klar så spred sig ett litet fniss i hela matsalen.
Jag kom på att jag sa min enda och enkla replik fel.
Istället för kör som i sjungande kör, så sa jag kör som i en bil som kör.
Just in de ögonblicket sänktes mitt självförtoende.
Memorera något och berätta det högt inför en grupp var ju bara att glömma.
Jag ville aldrig mer göra något liknande.

Några år senare på högstadiet så hade vi börjat med språk.
På engelskan så hade vi en fantastisk lärare som hette Alva.
Hon var sträng men rättvis.
Shit om man hade glömt läxorna.
Vissa gånger så hade vi högläsning.
Då läste man ett stycke ur engelskaboken och lät någon annan ta över när Alva sa till.
Inget konstigt tills en dag när jag sa fel.
Jag skulle läsa: Hello, my name is J.J. and I'm a guy.
Guy blev Gay i uttalet och allt började om igen.
En fnissning genom klassrummet tände gnistan på en känsla som jag hade lyckats förtränga.
Men denna gången satte den riktigt djupa spår.
Högläsning blev mycket värre.
Men även att göra fel inför andra blev förstärkt.

När jag träffade min sambo för 9 år sen så påpekade hon att jag läste lite dåligt när jag läste högt ur en tidningsartikel.
Det gjorde ont i mig och jag fällde ut mina taggar i fullt självförsvar.
Men jag förstod inte riktigt varför.
Jag ville bara inte lyssna på henne.

För snart 5 år sen föddes min äldsta dotter.
När hon var runt 1 år så började vi lite smått att läsa godnatt saga till henne.
Mycket mysigt.
De gick lite hackigt i början när jag läste men hon sa ju inget.

Nu har det gått några år och jag älskar att läsa sagor för barnen.
Dom tillät mig ta mig min tid att läsa utan att döma mig.
Så tack vare deras odömande sätt att vara, så har dom gett tillbaka mitt självförtoende.
Det är ju inte så svårt att se vad jag har lärt mig av detta.
Jag tänker inte döma någon mer bara för att dom gör ett misstag.
För jag har inte en aning om hur det kan påverka den personen.

/niklas