Varje år är det fest i stan.
Studenter åker omkring på lastbilar och för oväsen, samtidigt som dom är fulla och tror att dom är bäst.
Jag och min mellersta dotter skulle åka till ett köpcenter och handla lite.
På vägen dit valde jag fel väg och hamnade bakom en lastbil full med odrägliga studenter som ändå får hänga på arbetsförmedlingen på måndag.
Men däremot så tyckte min dotter att de var himla kul med alla finklädda studenter som vinkade till henne så glatt.
Jag log lite plastigt och tyckte mest att det var kul för min dotter.
De viktigaste var att hon hade det kul.
När vi hade handlat klart så frågade jag min dotters om hon ville titta på lastbilarna igen.
Hon blev överlycklig och klappade händerna och hoppade snabbt in bilen.
De värmde gott i min själ att se henne så glad.
På vägen mot stan så tänkte jag igenom varför jag tycker så illa om detta spektakel med alla studenterna.
Kom bara på att de handlar troligen mest om att dom är så enormt nöjda över att dom har nått ett mål som dom hade kämpat så hårt för.
Just nu i mitt liv känner jag mig lite målös och därav känner väl lite avund.
Ganska enkelt svar... kändes bra att faktiskt de var så enkelt.
Men varför kan jag inte känna glädje för att andras glädje?
Vad är det jag trycker bort?
Ibland så håller jag tillbaka skratt även om jag tycker de är förbannat kul.
Tänk vad många livsförlängande skratt jag har missat.
Jag blev riktigt förbannad i bilen utan att visa de till min dotter förstås.
Nu var de åter igen dax för mig att åter igen känna efter ofiltrerat.
Oj oj oj lika jobbigt som nyttigt...
Jag ska känna glädje för andra..... de händer för sällan....men de händer.... ibland.
Fegar jag ur nu så kommer jag bara ångra mig.
Jag körde in i kön som slingrade igenom stan fram till en rondell där de stod en massa föräldrar och släktingar som vinkade till sina "barn" som tog studenten.
I min Toyotas original stereo skorrade högtalarna musik som gjorde mig på bra humör.
De hjälpte definitivt till i viss mån.
Min dotter skrek "Pappa pappa där dansar dom"
En stor lastbil kom med ett gäng superglada vitklädda studenter.
Hon vinkade glatt och var helt exalterad av all musik och glädje.
Hon fick en skön respons av studenterna med visselpipor, skrik, slängpussar och lite champagne skvättar på motorhuven.
Lastbilen var längst med min bil...
Allt gick i slowmotion och helt utan att själv vara med på de sträcker jag ut armen och vinkade.
Jag börjar skratta och allt blev fantastiskt.
Min dotter tittade på mig och log på ett sätt som bekräftade att jag skrattar inte så ofta.
Äntligen hade jag öppnat dörren till att njuta av glädje runtomkring mig som inte bara handlar om mig.
Det är inget man behöver öva på det bara händer.
De finns en hel del att fundera över varför jag hade så svårt att finna glädje i andras glädje.
Jag lovar hålla mig själv uppdaterad på bloggen.
Jag känner mig fri och separerad.
/niklas
Studenter åker omkring på lastbilar och för oväsen, samtidigt som dom är fulla och tror att dom är bäst.
Jag och min mellersta dotter skulle åka till ett köpcenter och handla lite.
På vägen dit valde jag fel väg och hamnade bakom en lastbil full med odrägliga studenter som ändå får hänga på arbetsförmedlingen på måndag.
Men däremot så tyckte min dotter att de var himla kul med alla finklädda studenter som vinkade till henne så glatt.
Jag log lite plastigt och tyckte mest att det var kul för min dotter.
De viktigaste var att hon hade det kul.
När vi hade handlat klart så frågade jag min dotters om hon ville titta på lastbilarna igen.
Hon blev överlycklig och klappade händerna och hoppade snabbt in bilen.
De värmde gott i min själ att se henne så glad.
På vägen mot stan så tänkte jag igenom varför jag tycker så illa om detta spektakel med alla studenterna.
Kom bara på att de handlar troligen mest om att dom är så enormt nöjda över att dom har nått ett mål som dom hade kämpat så hårt för.
Just nu i mitt liv känner jag mig lite målös och därav känner väl lite avund.
Ganska enkelt svar... kändes bra att faktiskt de var så enkelt.
Men varför kan jag inte känna glädje för att andras glädje?
Vad är det jag trycker bort?
Ibland så håller jag tillbaka skratt även om jag tycker de är förbannat kul.
Tänk vad många livsförlängande skratt jag har missat.
Jag blev riktigt förbannad i bilen utan att visa de till min dotter förstås.
Nu var de åter igen dax för mig att åter igen känna efter ofiltrerat.
Oj oj oj lika jobbigt som nyttigt...
Jag ska känna glädje för andra..... de händer för sällan....men de händer.... ibland.
Fegar jag ur nu så kommer jag bara ångra mig.
Jag körde in i kön som slingrade igenom stan fram till en rondell där de stod en massa föräldrar och släktingar som vinkade till sina "barn" som tog studenten.
I min Toyotas original stereo skorrade högtalarna musik som gjorde mig på bra humör.
De hjälpte definitivt till i viss mån.
Min dotter skrek "Pappa pappa där dansar dom"
En stor lastbil kom med ett gäng superglada vitklädda studenter.
Hon vinkade glatt och var helt exalterad av all musik och glädje.
Hon fick en skön respons av studenterna med visselpipor, skrik, slängpussar och lite champagne skvättar på motorhuven.
Lastbilen var längst med min bil...
Allt gick i slowmotion och helt utan att själv vara med på de sträcker jag ut armen och vinkade.
Jag börjar skratta och allt blev fantastiskt.
Min dotter tittade på mig och log på ett sätt som bekräftade att jag skrattar inte så ofta.
Äntligen hade jag öppnat dörren till att njuta av glädje runtomkring mig som inte bara handlar om mig.
Det är inget man behöver öva på det bara händer.
De finns en hel del att fundera över varför jag hade så svårt att finna glädje i andras glädje.
Jag lovar hålla mig själv uppdaterad på bloggen.
Jag känner mig fri och separerad.
/niklas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar