Livets diet

Jag har växt väldigt fort de 3 senaste veckorna och känner mig ganska mätt på alla nya känslor.
Lite spyfärdig faktiskt.
Men belöningen kommer så fort att det inte är några problem att övertala sig själv att fortsätta vara den där positiva person som jag börja bli.
Men om jag är på dåligt humör en dag så är jag så rädd för att jag har fallit tillbaka till de gamla mönstret.
Men jag märker att jag faktiskt kan vara på dåligt humör.
Oftast handlar de om att jag har sovit eller ätit dåligt.
Inget annat.
De funkar ungefär som att sluta röka. Vem fan har sagt till mig att jag ska hålla på med att bli snäll och bla bla bla.
Jag klarar mig själv.
Ibland vill jag vara en skitstövel, men den personen finner ingen plats i min själ längre.
Förlusten är helt enkelt för stor har jag insett.
Jag har börjat se saker på så annorlunda sätt.
Personer jag inte tidigare har gillat har plötsligt blivit mer intressanta och tvärtom.
De är lite ensamt att sitta i denna bubbla och titta ut, men jag måste ju börja någonstans.
Jag känner mig som en nykomling i min egna lilla värld.
En som faktiskt kan och vill en massa saker.
/niklas

På ytan

Jag ler och mår ytligt bra.
Jag får den där frågan som dom flesta ljuger till.
-Hej hur mår du?
Men hur många vill eller orkar lyssna på det äkta svaret?
Istället svarar jag som de flesta.
- Jo det är fint, själv då?
Samma svar kastas tillbaka i ansiktet.
-Det är bra.
Det är lite tragiskt att en sån viktigt fråga har blivit en artighetsfras.

Vad är de som är så jobbigt med att lyssna på någon.
Är jag en verkligen en vän som inte vill eller orkar lyssna?

Om jag lyssnar så kan det med stor sannolikhet finnas en chans att jag lär mig något eller att till och med jag har ett svar.

Det finns bara vinst i att lyssna.
Måste bli bättre på detta.

/niklas

En gammal vän

Nu när mitt självförtroende är på bättringsväg och tilliten på vad jag kan prestera är mycket större så är de dax.
Idag är en sån dag.
Sitter vid frukostbordet och känner mig stark.
Jag kommer få ett himla motstånd från mig själv och ingen annan.
Ska snart till jobbet och tänker berätta de för dom.
Dom måste förstå att jag vill detta.
Jag måste ju gå vidare med mig själv.

I samma stund som jag skriver detta så ryker kaffet bredvid mig och de känns riktigt bra att ha min nya vän "bloggen" till hjälp.
Solen skiner och det verkar bli en bra dag idag.
Kanske just en sån dag som är så perfekt för att sluta röka.

/niklas

Skuldkänslor

Jag besitter denna form av känslor i för många former.
På senaste tiden har jag försökt ta reda på varför den dyker upp.

När en av mina vackra mina vackra barn är sjuka så tar man ut en V.A.B. (skuld) dag.
Jag kan inte sluta att tänka på jobbet och hur dom reagerar.
Skuldkänslorna hänger över en som en förbannelse.
Vad är de som skapar den skulden ???
Jag har en bra kommunikation och dialog med min chef.
Mina arbetskamrater reagerar inte på att jag är hemma.
Kanske om de är mycket att göra på jobbet men aldrig negativt.
Är de kanske för att jag jobbar där?
Jag är ju beroende av min lön och därav kanske skuldkänslan dyker upp.
Ingen aning.

När jag ligger på soffan och tittar på ett helt ointressant TV program så dyker den upp.
Tänker på allt jag borde och måste göra.
Tvätten som är torr hänger kvar och tittar på mig som en gam som väntar på att jag ska dö.
Jag kan nästan höra disken skramla i köket.
Soporna stinker lite extra för att jag ska slänga dom.
Gårdagens kaffekopp står i hyllan och lyser med sin närvaro.
Blommornas blad hänger lite mer visset och jag kan nästan höra när deras munnar smackar efter vatten.
Va fan är de här.....
Kan inte jag bara få göra ingenting utan att jag ska känna skuld för de?
Jag stänger av TVn och blundar en stund.
Köksfläktens brum får mig att tänka på att spisen borde torkas av och burkarna på fläkten börjar bli lite flottiga av allt matos.

Nä här kan jag tydligen inte ligga och blogga.
Dags att städa nu när jag inte gör något vettigt.

/niklas

Högläsning

När jag gick i typ tredje klass så hade vi en julteater av något slag.
De sedervanliga pepparkaksgubbar och Lucia tåg med sång ingick.
Jag fick en replik som jag var mycket stolt över.
När vi kom in i skolmatsalen där föräldrarna satt och väntade så på oss med spänning, så var de dax för min replik.
Jag skulle ta några steg fram så att alla kunde se mig.
De fanns ingen nervositet i mig.
Repliken innehöll inte mer än 11 enkla ord.
"Tyst, vad är det jag hör, kan det vara en kör."
Sen skulle kören börja sjunga.
Nu var det min tur.
Tog några steg fram så alla kunde se mig och sa min replik.
I samma stund som jag blev klar så spred sig ett litet fniss i hela matsalen.
Jag kom på att jag sa min enda och enkla replik fel.
Istället för kör som i sjungande kör, så sa jag kör som i en bil som kör.
Just in de ögonblicket sänktes mitt självförtoende.
Memorera något och berätta det högt inför en grupp var ju bara att glömma.
Jag ville aldrig mer göra något liknande.

Några år senare på högstadiet så hade vi börjat med språk.
På engelskan så hade vi en fantastisk lärare som hette Alva.
Hon var sträng men rättvis.
Shit om man hade glömt läxorna.
Vissa gånger så hade vi högläsning.
Då läste man ett stycke ur engelskaboken och lät någon annan ta över när Alva sa till.
Inget konstigt tills en dag när jag sa fel.
Jag skulle läsa: Hello, my name is J.J. and I'm a guy.
Guy blev Gay i uttalet och allt började om igen.
En fnissning genom klassrummet tände gnistan på en känsla som jag hade lyckats förtränga.
Men denna gången satte den riktigt djupa spår.
Högläsning blev mycket värre.
Men även att göra fel inför andra blev förstärkt.

När jag träffade min sambo för 9 år sen så påpekade hon att jag läste lite dåligt när jag läste högt ur en tidningsartikel.
Det gjorde ont i mig och jag fällde ut mina taggar i fullt självförsvar.
Men jag förstod inte riktigt varför.
Jag ville bara inte lyssna på henne.

För snart 5 år sen föddes min äldsta dotter.
När hon var runt 1 år så började vi lite smått att läsa godnatt saga till henne.
Mycket mysigt.
De gick lite hackigt i början när jag läste men hon sa ju inget.

Nu har det gått några år och jag älskar att läsa sagor för barnen.
Dom tillät mig ta mig min tid att läsa utan att döma mig.
Så tack vare deras odömande sätt att vara, så har dom gett tillbaka mitt självförtoende.
Det är ju inte så svårt att se vad jag har lärt mig av detta.
Jag tänker inte döma någon mer bara för att dom gör ett misstag.
För jag har inte en aning om hur det kan påverka den personen.

/niklas

Förtjäna

Ofta när jag är ute och shoppar med eller utan familjen så handlar jag nästan aldrig något till mig själv.
Både min sambo och jag kan stå och titta på en skjorta som skulle sitta super fint på mig.
Jag kan även prova den och känna mig snygg i den när jag står där i provhytten framför spegeln.
Men sen kommer de till de där att jag ska köpa den.
De vrider sig verkligen i magen på mig.
Ångesten går på högvarv och jag måste tacka nej.
De händer frekvent och i alla möjliga situationer.
Jag känner mig inte förtjänt av att få något.

Min sambo har totalt sluta shoppa kläder med mig för att jag tycker allt är så fult, dyrt och helt värdelöst.
Men de är ett sätt för mig att slippa känna den där ångesten som kommer krypande så fort jag vill ha något.

De är bara om jag måste ha något som känslan inte är så stark.
Som när min yngsta dotter skulle döpas så behövde jag verkligen en ny skjorta.
De var inga problem.
Lite ångest fanns det ju, men de var hanterbart.

I andra situationer som när jag vill gå ut en helg så kan ångesten dra ut på de så länge att helgen är över innan jag ens har tagit reda på om min sambo har någon egen plan inför helgen.

Ibland säger jag till och med nej till förslag om att följa med ut eller något annat.
Får då slipper jag åter igen att ta hand om den där känslan som hela tiden hänger över min axel så fort något handla om mig och bara mig.

Om jag har modet att tacka ja till någonting roligt, men de sen visade sig att jag inte kunde följa med pga någon anledning som jag missat.
Då känns de som om att jag gjorde fel...
Riktigt fel.
Jag känner mig dum, orutinerad och min ångest hånar mig genom att säga: Va vad de jag sa.

Detta problem kan jag inte lösa genom att tänka på någon sak eller så.
Jag tror däremot att ju flera avslut jag får.
Desto mer kommer jag känna att jag förtjänar något.
Jag tycker att jag förtjänar de!!!!

/niklas

Barndomen del 1

Barndomsrelaterade känslor som påverkar mig i nuet är svåra att hitta.
Dom är väl dolda i de undermedvetna.
Jag har hittat några som är riktigt jobbiga att ta hand om.
Men jag tar iaf hand om dom.

Jag fokuserar på en av dessa minnen, som jag sen låter guida mig fram till de nutida beteende.
Jag jämför minnet fram och tillbaka tills jag kan se ett mönster.
Plötsligt faller polletten ner och jag förstår vad det är jag känner och varför jag beter mig på ett visst sätt.
Det blir så enkelt att släppa taget för mig.
Framför allt att gå vidare med sig själv och skapa nya och förbättrade mönster i sina beteende och vardagsrutiner.

/niklas

Innan jag glömmer

De här med att förändras är ju helt fantastiskt.
Jag har inte mått så här bra på åratal.
Att inte märka att man mår dåligt tär på själen.
Men som tur är så har jag upptäckt många bra sidor med mig själv som nu kryper fram.
Min inre utveckling går fram med raska steg men de finns andra saker som jag inte har kontroll över och som tar betydligt längre tid.
De har med andra att göra.
Jag måste bygga nya broar som jag har bränt ner.

Nu när jag ser mig själv på ett nytt och positivt sätt så är de ju med en stor säkerhet att andra inte gör det lika fort.
Jag kommer säkerligen förlora en del på vägen som jag inte vill förlora.
Men de är priset jag får betala för den jag har varit.

Så innan jag glömmer vilken konstig person jag har varit måste jag komma ihåg att en del andra glömmer det aldrig.

/niklas

En seperation

Varje år är det fest i stan.
Studenter åker omkring på lastbilar och för oväsen, samtidigt som dom är fulla och tror att dom är bäst.

Jag och min mellersta dotter skulle åka till ett köpcenter och handla lite.
På vägen dit valde jag fel väg och hamnade bakom en lastbil full med odrägliga studenter som ändå får hänga på arbetsförmedlingen på måndag.
Men däremot så tyckte min dotter att de var himla kul med alla finklädda studenter som vinkade till henne så glatt.
Jag log lite plastigt och tyckte mest att det var kul för min dotter.
De viktigaste var att hon hade det kul.

När vi hade handlat klart så frågade jag min dotters om hon ville titta på lastbilarna igen.
Hon blev överlycklig och klappade händerna och hoppade snabbt in bilen.
De värmde gott i min själ att se henne så glad.
På vägen mot stan så tänkte jag igenom varför jag tycker så illa om detta spektakel med alla studenterna.
Kom bara på att de handlar troligen mest om att dom är så enormt nöjda över att dom har nått ett mål som dom hade kämpat så hårt för.
Just nu i mitt liv känner jag mig lite målös och därav känner väl lite avund.
Ganska enkelt svar... kändes bra att faktiskt de var så enkelt.

Men varför kan jag inte känna glädje för att andras glädje?
Vad är det jag trycker bort?
Ibland så håller jag tillbaka skratt även om jag tycker de är förbannat kul.
Tänk vad många livsförlängande skratt jag har missat.
Jag blev riktigt förbannad i bilen utan att visa de till min dotter förstås.
Nu var de åter igen dax för mig att åter igen känna efter ofiltrerat.
Oj oj oj lika jobbigt som nyttigt...
Jag ska känna glädje för andra..... de händer för sällan....men de händer.... ibland.
Fegar jag ur nu så kommer jag bara ångra mig.
Jag körde in i kön som slingrade igenom stan fram till en rondell där de stod en massa föräldrar och släktingar som vinkade till sina "barn" som tog studenten.

I min Toyotas original stereo skorrade högtalarna musik som gjorde mig på bra humör.
De hjälpte definitivt till i viss mån.
Min dotter skrek "Pappa pappa där dansar dom"
En stor lastbil kom med ett gäng superglada vitklädda studenter.
Hon vinkade glatt och var helt exalterad av all musik och glädje.
Hon fick en skön respons av studenterna med visselpipor, skrik, slängpussar och lite champagne skvättar på motorhuven.
Lastbilen var längst med min bil...
Allt gick i slowmotion och helt utan att själv vara med på de sträcker jag ut armen och vinkade.
Jag börjar skratta och allt blev fantastiskt.
Min dotter tittade på mig och log på ett sätt som bekräftade att jag skrattar inte så ofta.
Äntligen hade jag öppnat dörren till att njuta av glädje runtomkring mig som inte bara handlar om mig.

Det är inget man behöver öva på det bara händer.
De finns en hel del att fundera över varför jag hade så svårt att finna glädje i andras glädje.
Jag lovar hålla mig själv uppdaterad på bloggen.

Jag känner mig fri och separerad.

/niklas

Vändningen

Ligger i soffan.

Ljuset från tvn blinkar frenetiskt när criminal minds intro spelas upp.

Jaha... ännu ett mord.

Spännande?

Nej, men jag ligger kvar ändå.

På min vänstra sida lyser laptoppens ljus i mitt ansikte.

Kanske finns något kul på internet?

Knappar in www.soundcloud.com och lyssnar igenom lite musik, men tomma tankar sätter stopp för det.

Kollar min mobil om det kanske finns ett app som behöver uppdateras.

Google maps behövde visst uppdateras.

Hurra, då har jag något att göra i ca 2 minuter.

Eller det är ju mobilen som sköter det hela.

Kollar twitter för att se om det finns någon rolig nyhet som jag kan läsa om.

Njä....

Plockar upp fjärrkontrollen och bläddrar runt lite.

Då började det en fantastisk dokumentär och en äldre dam som var blind och typ 78 år.

Hon bodde själv och skötte allt själv.

Efter en stund började jag dra lite på smilbanden och tänkte.

Här ligger jag platt på soffan som en skadeskjuten bäver och gör ingenting.

Jag plockade genast fram mina hörlurar och satte på musik som berör mig.

Jag bestämde mig för att göra något jag inte tidigare hade gjort, men visste inte vad.

Klickade in på google och sökte på ett ord. (Glasburk tror jag)

Jag bestämde mig för ett nummer (37)

Bläddrade fram till den 37e länken och klickade in.

Jag kom till denna sidan.

http://elinstittskop.blogspot.com/2011/02/glasburkar-ar-bra-att-ha.html

De handlade om en tjej som visar upp sina fina glasburkar.

Hmm... kanske ska börja samla på glasburkar och lägga dekorativa saker i dom.

Det enda jag visste var att denna sidan ska ge mig inspiration till något.

Fina burkar...

Mmmm...

Det var inte lätt.

Min systerdotter är glasblåsare.

Kanske man skulle.......

Jag kämpade med att inte tappa intresset eftersom att jag var på de humöret.

Stirrade väldigt länge och analyserade allt från bilderna till texten.

Läste igenom kommentarerna.

Plötsligt slog det mig.

Detta har jag aldrig gjort och skulle inte falla mig in att komma på själv.

Registrerade mig genast och startade bloggen som du läser nu.

/niklas

Ensamhet

Ensamheten inom mig är enorm.
Jag blev galen när jag upptäckte att jag själv har valt det.
De är ju så jävla korkat.
Ofta sitter jag i soffan och förstör fredag och lördagskvällarna med mitt eviga suckande.
Jag förstår att min sambo hatar helger,  får då måste hon stå ut med mig.
Vad är det jag suckar över?

Jag brukar sitta på Facebook och läsa hur alla ska ut och ha så kul, i samma stund startar stressen och jag blir bara deppig och rastlös.

Om JAG vill göra något så får väl jag ta och ringa någon eller planera något med någon.
Men nä...... då sitter jag där och tjurar för att ingen ringer mig.

De är ju skämmigt av mig att uppföra mig så.
Denna helgen som kommer har jag inget planerat och det ska vara ok.

Att skriva ner saker får mig att se de hela på ett annat sätt.
Lite mer objektivt.

Trevlig helg gott folk.

/niklas

Dax att skämmas

Min motion är liksom inte på topp.
Min sambo har frågat mig om och om igen.
Ska du med på ett pass?
Det blir ju roligt för då gör vi något tillsammans.

Mina trista svar är:
Nä.
Trött.
Vill inte.
Inte idag.
Har inga bra skor.

Undanflykter.
Efter mycket om och men så faller jag tillbaka på att jag vill inte göra fel och visa mig dålig.
Men jag blir ju INTE bättre om jag inte börjar någonstans.
Hör och häpna, jag har tackat ja till ett 3 timmar långt zumba pass om det finns barnvakt.
Då är det bara hoppa i sina fula skor och träningskläder och skämmas.

/niklas

Bjuder på mig själv

Jag älskar dessa människor som bjuder på sig själva.
Helt underbart när dom berättar om sig själv som är pinsamt och sen skrattar åt de.
Jag tror säkert att flera tycker som jag.
Det är ett allt för sällsynt folkslag.

Jag har väldigt svårt att just berätta och erkänna något pinsamt jag har varit med om.
Känner mig exponerad, svag och paranoid för stunden.
Men när de väl händer ibland och jag ser att folk skrattar "med" mig och inte åt mig mår jag faktiskt bra.
Rodnar lite lätt .... men de är är underbart.

Så nu ska jag rota i mig själv och berätta om något som bara jag vet.

När barnen och min sambo inte är hemma så sjunger jag framför spegeln.
Oftast till någon tuff musik där jag kan känna mig tuff.
Grimaserar och stirrar på mina egna moves så allt går rätt till.
oj oj oj va snygg och cool du är du läckra bit.
Ibland kan jag sätta en låt på repeat för att jag verkligen ska få till det med både refräng, dans och blick.

Top 5
Tuffa sånger jag mimar till just nu. (när jag är själv hemma)

1. Timbuktu - Dödsdansen
2. The Prodigy - Run with the wolves
3. Promoe - Ondskan
4. Freestylers - Cracks (Flux Pavilion remix)
5. Robyn - Call your girlfriend (Feed Me Remix) (Endast dans till denna)

Oftast så kan jag bara refrängerna, så de blir ett pantomim mummel mellan refrängerna, men jag ser cool ut ändå.

Herregud.... ska jag verkligen ska jag verkligen publicera detta ?
Japp som ni ser så har jag tydligen gjort de.
Shit va jobbigt.
Ha ha ha...

Med blandade känslor lägger jag upp detta.
För i min värld är detta att vara svag.
Men djupt där inne i mig finns det en lite röst som säger att de är ok.

/niklas

Dax att göra slut

Nu har jag stått och rensat ogräs i samvetets trädgård.
Lite väl mycket skit och rensa men det är skönt.
Men jag hittade roten till allt mitt ont, och de var inte kul.
Låt mig förklara.

I morse när jag satt med mitt morgon kaffe i handen så frågade min sambo om jag inte skulle ta och köpa ett linne så jag inte får en sån där bonbränna på armarna.
Jag svarade negativt nej och markerade att de var de dummaste jag har hört utan att säga något.
Ni vet... kropp språk och himla lite lätt med ögonen.
Stämningen blev ju tipp topp efter de.
Sen runt 09:00 snåret innan frukosten på jobbet så slog de mig hur korkat de var att svara så negativt på en så enkel fråga.
Jag började genast granska detta beteende och upptäckte att de händer fan jämnt.
Va fan håller jag på med undrade jag och blev mer arg på mig själv.
Jag äger inget linne och har inte ägt ett på 100 år ... typ.
När jag träffade min älskade sambo så skulle jag ABSOLUT inte ha jeans och ABSOLUT inte ha en besvärlig skjorta med jobbiga knappar.
Idag vet jag bättre och erkänner mig besegrad.
Jeans är skönt och skjorta är snyggt.
Efter en stund så plockade jag upp min mobil och skrev ett meddelande till min sambo.
"Tror du jag passar i Linne?"
Herregud tänkte jag.... hur dum får jag vara...
Jag kan väl börja med att skriva en ursäkt om mitt korkade beteende.
Men sån är jag....... förhoppningsvist inte länge till.

Men en av de värsta händelserna jag har åstadkommit var en julafton för några år sen.
Det var hemma hos min mamma, vi satt i köket och hade det trevligt.
Bredvid min mammas micro stod det en Soda Streamer.
Det var hennes senaste tillskott i köket och hon var mycket nöjd över den.
Plötsligt hoppar den där negativa skitungen på 5 år fram i mig och sa.
En så där kommer inte in i mitt hem ... jag skulle bara dricka kola och bli tjock.
Jag tänkte inte ens på att jag kanske sårar henne.... inget... nope nada.

Kvällen kom och det var julklapps dax.
Vad fick jag???
En Soda Streamer.
Jag skämdes så mycket (även nu) att jag minns inte mycket mer av den kvällen.
Usch...
Jag ska ringa min mamma när jag har gjort klart detta inlägg och be om ursäkt.

Vem är då denna skitunge som bor i mig?
Han har förstört så väldigt mycket för mig.
Han har tacka nej till så mycket när jag så gärna ha velat göra något.
De hela handla om att jag vill inte misslyckas och därför avstår jag.
Det är dax att göra slut med denna idioten som hela tiden tittar fram när jag kan peta på något som jag inte behöver peta på.

Precis efter jobbet skulle bege mig till svärfar och möta upp min sambo och hennes syster.
Det var en promenad på ca 200 meter.
Jag funderade på allt jag hade tänkt på under dagen när jag fick syn på svärfars granne.
Dagen innan hade han stått med en laser mätare och hållit på mäta och fixa något på gräsmattan.
Då fick jag syn på vad det vad.
En pool.... herregud tänkte jag.
Ska man stå med en laser mätare..... då stannade jag och vände mig om.
Om ingen hade sett mig hade jag gett mig själv en fet smäll.
Den där skitungen inom mig får flytta någon annanstans.
Fattar ni nu va jobbig han är.

Det är slut.

/niklas

Finkänslig

Ja ha då var vi här igen.
Att vara finkänslig.
Jag skulle behöva en kurs i just de.
Jag är jättebra på sarkasm, ironi och att trampa lite lätt på andras nerver.
Men de här med finkänsligt tänkande kommer oftast när det är försent.

Just nu har jag inget svar förutom att vara lite mer tyst och tänka mig för.
Men då får jag oftast höra:
Varför säger du inget!!!

/niklas

Bekymmersfri.

Idag tillåter jag mig själva att känna mig Bekymmersfri.
Solen skiner och musiken spelar högt i bilen medans jag väntar på min sambo som är i affären.
Barnen är glada och trallar med i musiken.
Så underbart.

Ibland måste man ta sig tid att ladda samvetets batteri så att man orkar att lösa problem som ändå ska lösas.
Just idag är en sån dag.
Aaaaa.... Riktig skönt.

Känner mig stark och försök inte ens ändra på de.

/niklas

Fredagsmys

Detta hemska ord....
Fredagar med chips, läsk, godis och tacos.
Hela facebook fylls av dessa kommentarer.
De står mig över halsen eller vad det nu heter.
Vad är de då som är så hemskt?
Inte aning.
Jag bara föraktar hela grejen.
Kanske för att jag inte är så bra på att fredagsmysa själv och är avundsjuk på alla andra.
Det ligger nått i de.
Men de finns en lite twist i de hela.
Min minsta dotter låg på min axel och ville inte somna.
Jag vaggade runt i lägenheten och surfade på mobilen.
Kollade efter recept för att kanske laga något gott, vilket sker allt för sällan.
Hon somnade sött och jag la henne i sängen.
Jag satte mig bredvid henne och kollade in facebook.
I en av mina fantastiska grupper jag är med i så var de en tävling.
Jag svarade snabbt och var faktiskt först och hade dessutom rätt.
Vinsten var ett par byxor.
Fredagsmybyxor.
Stor turkos logga på benet med just fredagsmys texten.
Jag blev lustigt nog väldigt stolt och väldigt mallig när dom väl damp ner i brevlådan som en avi.
De hela känns som om att min karma ville säga åt mig att sluta vara en tjurig, avundsjuk skitstövel och var lite glad över alla som faktiskt har just "Fredagsmys"
Trevlig fredagsmys på er.
/niklas

Vardagens galenskap!

Jag står med en diskborste i ena handen och en skitig stekpanna i andra handen.
Försöker skrubba bort gammal intorkad köttfärsås.
Varmt vatten rusar ner i diskhon.
Min blick stirrar galet in i skåps luckan framför mig,
Från köksbordet hör jag min 4 åriga dotter ropa för tredje gången att hon vill ha russin till sin yoghurt.
På toaletten sitter min färdigbajsade 2 åring och ropar "FÄRDIG PAPPA"
Jag vet inte hur många gånger hon ha ropat.
På hallgolvet ligger min 1 åring och gråter för att hon inte kan få av sig sin strumpa som jag tog på henne innan.
I vardagsrummet går min sambo runt och pratar i sin jobbmobil ...... bla bla bla jobb bla bla.
Plötsligt ropar hon högt för att överrösta allt annat "Niklas har du sett laddaren?"

Just i de ögonblicket brister allt för mig.
Delar av min hjärna stänger av och går någon annanstans.
Auto Niklas kommer fram.
Allt blir klart, tydligt och onaturligt.

Här är russinen, ta inte för många.
Tar försiktigt av strumpan på min dotter som blir nöjd.
Torkar lite rumpa.
Plocka fram en laddare till min sambo som blir nöjd och säger tack.

Stekpannan får vänta för nu går jag och slänger soporna.

/niklas

10 minuter

Man ska hinna med så mycket nu för tiden.
Det hela handlar om framförhållning.
Plockar jag fram barnens kläder dagen innan så har jag sparat 10 minuter.
Fixar jag kaffet dagen innan har jag sparat 5 minuter.
Lägger jag var sak på sin plats har jag sparat timmar av städning.
Så vad är det som är så jävla svårt med att få ihop tiden?

Känns patetiskt att ens ha de problemet.

/niklas